Intervju, Stockholm, 13 maj 2022

Det folkliga motståndet mot juntan är som starkast i nordvästra Burma, men det är också där militären varit som mest brutal. Över 200 000 människor är på flykt i regionen Sagaing och hundratals byar har bränts ner.
– De skjuter för att döda, säger Soe Win Swe, demokratikämpe och en av ledarna för en strejkkommitté i staden Monywa. 

Över 240 000 människor har tvingats fly sina hem i regionen Sagaing i nordvästra Burma sedan militären tog makten i landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är fler än i någon annan delstat eller region i landet. Utöver det har omkring 35 000 människor flytt över gränsen till de indiska delstaterna Manipur och Mizoram, de flesta från Chin och Sagaing.

I sin jakt på lokala motståndsgrupper, så kallade People’s Defence Forces (PDF), har militären bränt byar till marken och beskjutit civila mål. I mars landade en granat i ett kloster där civila sökt skydd och dödade 11 personer, däribland två barn och flera äldre.

Att militären går så hårt fram i just Sagaing beror troligtvis på att det folkliga motståndet varit starkt i regionen. Enligt tankesmedjan Institute for Strategy and Policy Myanmar skedde närmare 300 sammandrabbningar mellan PDF-grupper och den burmesiska militären i Sagaing mellan juli 2021 och mars 2022.

– Det är väldigt kaotiskt, med många strider, säger Soe Win Swe, som är en av ledarna i en lokal strejkkommitté i staden Monywa, i en intervju med Svenska Burmakommittén.

– 35 av 37 kommuner har aktiva miliser som gör motstånd. Juntan försöker få kontroll över Sagaing, som är en strategiskt viktig region mellan delstaterna Chin och Kachin med många bergsområden, förklarar han.

Enligt Soe Win Swe har över 200 byar bränts ned och ett okänt antal människor gripits av militären. Människor som misstänks tillhöra PDF-miliser skjuts på plats. De använder tunga vapen, som stridsflyg, helikoptrar och raketgevär, och Soe Win Swe är även orolig för att något som liknar kemiska vapen kan ha använts.

– Jag har själv sett hur en by vid Chindwin-floden bombades av något som spred en tjock gul rök.

Svenska Burmakommittén har inte kunnat verifiera den uppgiften.

För de hundratusentals internflyktingar som fördrivits från sina hem till följd av striderna är det svårt att få hjälp.

– En del har flytt till andra byar och får hjälp av släktingar och medmänniskor, andra lever gömda ute på fält eller i bergen. Det finns ingen hjälp utifrån. Vissa hjälpsändningar når fram från Mandalay, men det är inte mycket, utan det är upp till lokalbefolkningen att hjälpa så gott de kan. Men militären har också gjort hårda tillslag mot hjälparbetare, så det är inte alla som vågar hjälpa, säger Soe Win Swe.

De närmsta månaderna kommer att bli ännu tuffare för invånarna i Sagaing, spår han, eftersom många jordbrukare inte kunnat sköta sina odlingar på grund av striderna. Själv har han levt på flykt i över ett års tid nu.

– Hela min familj är på flykt, vårt hus har genomsökts flera gånger av militären. Mina barn kan inte gå i skola, det påverkar oss alla.

Han vädjar till det internationella samfundet att göra mer för att hjälpa.

– Stödet som når hit är väldigt begränsat och kommer mest från lokala aktörer med kopplingar till diasporan, men det är inte mycket. Omvärlden kan inte bara stå vid sidan av och se på när juntan behandlar folket som sina fiender. De respekterar varken folkrätten eller krigets lagar, säger Soe Win Swe.