Kommentar, Stockholm, 6 oktober 2022

Sedan militärens statskupp i februari 2021 har situationen i Burma förvärrats månad för månad. Förtrycket och de väpnade konflikterna ökar, fler och fler tvingas på flykt samtidigt som priserna ökar och fattigdomen breder ut sig. De humanitära behoven är enorma och fortsätter öka. Samtidigt förhindrar militärjuntan att hjälpsändningar når de mest behövande. Det finns ett behov av att hitta nya vägar att nå ut med humanitär hjälp, exempelvis genom lokala organisationer.

Situationen i Burma fortsätter att förvärras efter fjolårets statskupp. Militären har trappat upp sina attacker för att krossa det väpnade motståndet runt om i landet. Juntan fortsätter att begå fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och civila mål.

Urskillningslösa attacker, tortyr, olagliga gripanden, plundring, minering av stora landområden, tvångsrekrytering och minimal tillgång till hälsovård och skolgång gör situationen för miljoner människor i landet ohållbar. De som motsätter sig juntan riskerar att gripas, torteras eller till och med dödas. Även familjemedlemmar och släktingar riskerar att angripas.

Det rapporteras även regelbundet om attentat av motståndsgrupper där civila dödas, inte minst civila administratörer tillsatta av juntan och så kallade informanter som misstänks rapportera till juntan om motståndsrörelsens planer. Även familjemedlemmar till militärer och personer med koppling till det politiska partiet USDP, som står militären nära, attackeras. Våldsspiralen fortsätter att eskalera.

Trots det brutala förtrycket fortsätter människor i Burma att göra enorma uppoffringar för att motsätta sig militärstyret och militärjuntan har fortfarande inte lyckats konsolidera sitt grepp om makten. Lokala väpnade grupper runt om i landet fortsätter att angripa militären på flera fronter vilket sätter stor press på en redan försvagad militär. Delar av statsapparaten är fortsatt lamslagna. Inte minst har hälso- och sjukvårdssektorn liksom utbildningsväsendet i det närmaste kollapsat på flera håll i landet. Många föräldrar undviker att skicka sina barn till allmänna skolor som står under militärjuntans kontroll. Över hälften av alla barn i skolålder, fler än 4 miljoner barn, har stått utan tillgång till undervisning i två hela läsår.

Den fruktansvärda situationen har lett till att antalet internflyktingar i Burma är nu högre än någonsin och fortsätter öka betänkligt. Antalet människor i behov av nödhjälp ökar snabbt. Samtidigt begränsas det humanitära tillträdet av militärjuntan, inte minst till konfliktområden där behoven är som störst.

Mitt i allt detta är ekonomin i fritt fall. En kombination av effekter från Covid-19-pandemin, statskuppen och kraftigt ökande priser slår hårt och drabbar framförallt de svagaste grupperna. Enligt Världsbanken lever nu 40% av Burmas befolkning under den nationella fattigdomsgränsen – en nivå som inte uppmätts de senaste 15 åren.

FN:s kontor för humanitär samordning (OCHA) publicerade nyligen sin halvårsrapport för genomförandet av 2022 års humanitära insatsplan för Burma. Av den framgår att behoven fortsätter att öka betänkligt samtidigt som underfinansiering, kraftiga begränsningar och stora säkerhetsrisker allvarligt försvårar och begränsar det humanitära arbetet. Kort sagt: hjälpen når inte fram.

Över en miljon internflyktingar

Över en miljon människor har tvingats fly sina hem sedan statskuppen och nu uppgår det totala antalet internflyktingar i landet till över 1,3 miljoner – den högsta uppmätta siffran någonsin i Burma. I den humanitära insatsplanen för 2022 gjordes beräkningarna utifrån att antalet internflyktingar var drygt 550 000 personer – alltså endast hälften av den nuvarande siffran. Dessutom har de väpnade konflikterna runt om i landet eskalerat det senaste året, vilket försvårar hjälpinsatserna avsevärt.

Situationen är inte jämnt fördelad över landet. 95% av alla som tvingats fly sina hem sedan statskuppen är fördelade i sju delstater och regioner. Nästan hälften, omkring 650 000, befinner sig i Sagaing och Magwe där motståndet mot militärjuntan är starkt och där militärens våldskampanj varit storskalig och brutal. Fler än 26 000 hus har bränts ned och 21 000 av dessa är i Sagaing.

Den burmesiska människorättsorganisationen Progressive Voice poängterar i en ny rapport att regionerna Sagaing, Mandalay och Magwe inte tidigare erfarit våld och övergrepp från militärens sida i den skala vi nu ser. I motsats till flera av Burmas minoritetsområden, där militären länge begått grova övergrepp mot civilbefolkningen och väpnad konflikt pågått länge, finns inga utbyggda lokala system för att hantera kriser likt denna. Därför är behovet av hjälp utifrån särskilt stort här.

Nödhjälpen når inte dit behoven är som störst

Flera faktorer bidrar till att den humanitära hjälpen inte når alla som behöver den, inte minst handlar det om att behoven är enorma. Byråkratiska och administrativa hinder lyfts fram som ett stort och växande problem. Resetillstånd för humanitär personal försenas eller nekas helt och hållet från myndigheter kontrollerade av militärjuntan. I vissa områden har lokala väpnade grupper försökt införa parallella system för resetillstånd. Vägspärrar och genomsökningar av humanitära sändningar fördröjer leveranser. Restriktioner i telekommunikation i konfliktområden försvårar också arbetet. Burma klassificeras som ett av endast fyra länder i världen där det humanitära tillträdet är “extremt begränsat” enligt en rapport från ACAPS.

Säkerhetssituationen för personal är en annan kritisk faktor. Hot och våld mot hjälparbetare är utbrett och lokala organisationer är särskilt utsatta. Hälsokliniker och internflyktingläger har bombats, många hjälparbetare har gripits och stort antal har dödats. Enligt OCHA stod Burma för 10% av all medicinsk personal som dödades i världen 2021 och ytterligare 17 dödsfall rapporterades under första halvåret 2022.

Tittar man närmre ser man att de områden som är svårast att nå är de där behoven är som störst. I stort sett hela nordvästra burma (Chin, Sagaing, Magwe) är svårt eller mycket svårt att nå enligt OCHA:s sammanställning. Detsamma gäller sydöstra Burma (Kayah, Kayin, Mon, Tanintharyi). I Sagaing nåddes endast 30 000 personer av humanitär hjälp under första halvåret 2022 trots att antalet internflyktingar i området nu uppskattas till omkring 550 000.

De enda delar av landet som klassas som tillgängliga är några områden runt huvudstaden Nay Pyi Taw och Yangon, det vill säga områden där juntan har kontroll och där militären är som starkast.

Trots alla svårigheter nåddes fler än 3 miljoner människor av humanitär hjälp under första halvåret 2022, vilket är fler än under hela 2021. Men statistiken är delvis missvisande då alla som nåtts av humanitär hjälp, även om det bara är vid ett tillfälle, räknas som nådda. OCHA:s sammanställning visar att majoriteten av de som nåddes av humanitära insatser endast fick akut livsuppehållande stöd i form av mat, vid ett eller enstaka tillfällen. Dessutom befann sig nästan 60% av alla som nåddes under första halvåret 2022 i området kring Yangon. Även om behoven är stora i städerna så är behoven störst i området dit hjälp har svårt att nå. Militärjuntan begränsar kraftigt det humanitära tillträdet till områden som inte är under dess kontroll.

Utöver ovan nämnda utmaningar, är underfinansieringen dessutom betydande, vilket lett till hårda prioriteringar i vilken typ av hjälp som kan ges. Enligt de senaste siffrorna är endast 20% av budgeten i den humanitära insatsplanen för 2022 finansierad: 166 av 826 miljoner USD. Till exempel rapporteras att preventiva åtgärder, som jordbruksstöd och förebyggande portioner till barn som riskerar undernäring, kan få stryka på foten till förmån för mer akuta stödåtgärder. Detta kommer sannolikt leda till växande och mer komplexa behov mot slutet av året – som dessutom är ännu dyrare att åtgärda.

Lokala aktörer har en nyckelroll

Eftersom det humanitära tillträdet är kraftigt begränsat, inte minst för de internationella organisationerna och deras personal, har nationella och lokala organisationer stått för en växande del av genomförandet av det humanitära biståndet. Detta är framförallt framträdande i avlägsna konfliktområden där lokala grupper ofta är de enda som har närvaro och tillträde. Om man ser till aktörerna kopplade till den humanitära insatsplanen för 2022 uppgår antalet inblandade organisationer till 177 stycken och över hälften är nationella och lokala organisationer.

Att förlita sig mer på lokala aktörer har enligt OCHA flera fördelar, bland annat mer lokal acceptans och förankring och fler alternativa vägar att nå ut med hjälpinsatser. Samtidigt sker en överföring av risk till mindre lokala organisationer och flera av dessa organisationer saknar erfarenhet av storskaligt humanitärt arbete.

Det finns en utbredd kritik bland lokala människorättsorganisationer att FN och andra internationella aktörer förlitar sig på militärjuntan för att distribuera humanitär hjälp. De poängterar att den burmesiska militären har en lång historia av att använda sig av humanitär hjälp som en del av sin krigföring. Genom att blockera eller rentav förstöra förstöra hjälpsändningar och styra till vilka områden hjälp kan nå ut politiserar militären den humanitära hjälpen och använder det till sin egen fördel.

De menar att mer hjälp behöver kanaliseras genom lokala organisationer för att nå dit juntan blockerar tillträde. Exempelvis finns etablerade nätverk och organisationer längs gränsen mellan Thailand och Burma som länge arbetat med att få in hjälp i Burma över gränsen. Argumentet är att humanitär hjälp då kan distribueras utan att militärjuntan dikterar vart den kan levereras. Enligt Progressive Voice finns det exempel på hur gränsbaserade nätverk nått ut med stöd till områden även långt ifrån gränsen, däribland Sagaing och Magwe. Även NUG säger sig ha distribuerat omkring 1,5 miljoner USD i humanitär hjälp genom sina egna nätverk och lokala organisationer runt om i landet.

Ett hinder för att distribuera mer stöd genom lokala organisationer som ofta lyfts fram är byråkratiska och administrativa krav från givare som är svåra att leva upp till samt att det är svårt för mindre, lokala organisationer att hantera stora anslag.  Ett sätt att komma runt det kan vara att gå via de mer etablerade gränsbaserade organisationerna som har erfarenhet och kapacitet att hantera större medel från internationella givare. De kan då agera mellanhand och vidareförmedla stöd till lokala grupper via sina etablerade nätverk.

Behov av att hitta nya vägar framåt

Det står helt klart de humanitära behoven i Burma är enorma och att hjälpen inte når ut till de som behöver den mest. Det är tydligt att militärjuntan utnyttjar sin maktställning för att styra till vilka områden hjälpinsatser tillåts. Det är även tydligt att givarna måste sätta till mer resurser för att täcka ens de mest basala behoven. Det är orimligt att endast 20% av 2022 års budget är finansierad när vi går in i årets tionde månad.

Dessutom står det klart att alternativa vägar att få ut humanitär hjälp måste undersökas. Mer hjälp bör kunna kanaliseras via lokala organisationer som kan operera utan juntans styrning och möjlighet att blockera hjälpsändningar. Inte minst via gränsen från exempelvis Thailand och Indien. Men även det stöd som i dagsläget går via lokala organisationer i Burma bör kunna skalas upp.

Vidare läsning

Humanitarian Response Plan Myanmar: Mid-Year Report 2022 – OCHA
Myanmar Humanitarian Update No. 22, 1 oktober 2022 – OCHA
Setting the Tinderbox Alight: The Humanitarian Crisis in Myanmar’s Dry Zone (Sagaing, Magwe and Mandalay Regions)  – Progressive Voice