Kommentar, Stockholm, 15 november 2018

Grundläggande förutsättningar för en repatriering av rohingyer till Rakhine saknas i dagsläget. Trots det aviserade Burma och Bangladesh den 30 oktober 2018 att en sådan process skulle inledas tidigast den 15 november. FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet och flera människorättsgrupper, inklusive Svenska Burmakommittén, har uppmanat parterna att inte påbörja en repatriering förrän förutsättningar för ett säkert, frivilligt och värdigt återvändande är på plats.

Sedan militären inledde sin offensiv i norra Rakhine i augusti 2017 har över 725 000 människor tvingats på flykt till grannlandet Bangladesh. De övergrepp som begåtts av militären mot den muslimska minoritetsgruppen rohingya kan enligt FN-utredare troligtvis klassificeras som folkmord. Fram tills helt nyligen flydde människor fortfarande från Rakhine och bara en vecka innan överenskommelsen om repatriering presenterades beskrev ordföranden i FN:s utredningskommission för Burma situationen som ”ett pågående folkmord”.

Redan i november 2017 ingick de båda länderna en överenskommelse om att påbörja en repatriering så tidigt som i januari 2018. Processen kom dock aldrig igång och enligt uppgift har inte en enda återvänt till Burma genom de officiella kanalerna. Tvärtom har folk fortsatt att fly landet och sedan början av året har uppskattningsvis 16 000 människor sökt skydd i Bangladesh. I oktober i år togs dock nya tag och en ny överenskommelse mellan Burma och Bangladesh innebär att 2 260 människor ska återvända till Burma med start tidigast den 15 november. Samma dag som processen skulle inledas rapporterades dock att repatrieringen inte påbörjats som planerat utan skjutits på framtiden.

Det nya avtalet har mötts av skarp kritik från flera håll. Inte minst har många rohingyer i lägren själva tydligt uttryckt att de inte vill återvända under rådande villkor. De förutsättningar och omständigheter som tvingade folk på flykt för ett år sedan har inte förändrats och inget tyder på att konkreta åtgärder vidtagits för att motverka den systematiska diskriminering rohingyer utsätts för i Burma. De är fortfarande inte berättigade till medborgarskap och rätten till fri rörlighet, hälsa och utbildning inskränks alltjämt. Dessutom finns samma militär och säkerhetsstyrkor som attackerade och tvingade rohingyerna på flykt kvar i området; risken för förnyat våld är därmed uppenbar.

Återvändande rohingyer kommer att anvisas till temporära mottagningscentra men det råder oklarhet kring hur länge de ska vistas där. Om de temporära internflyktingläger som upprättades i samband med våldet 2012 ger någon fingervisning om vad som väntar i Burmas nya mottagningscentra är utsikterna dystra. De har av vissa observatörer liknats vid fängelser under bar himmel där de boende lever under kraftiga restriktioner, avskilda från det övriga samhället.

Ett återvändande i rådande läge är således förhastat och bör inte inledas förrän förutsättningar för ett säkert, frivilligt och värdigt återvändande är på plats. Att påskynda denna process riskerar att äventyra rohingyers säkerhet på båda sidor av gränsen.