Intervju, Chiang Mai, 15 december 2022

Hon kallar sig Grace Alive men heter egentligen något annat. Grace är mitt revolutionära namn och jag är glad att jag är vid liv, förklarar hon. Hon är 30 år och en av alla unga människor som protesterat mot militärens maktövertagande och öppet krävt demokrati. Men hon betalar ett högt pris.

– Jag har så många drömmar. Jag vill gifta mig, jag vill resa i mitt land, jag vill se Shan State. Men istället måste jag gömma mig i en lägenhet här i Chiang Mai, berättar hon när vi ses på ett kafé i den thailändska staden.

Grace har tagit med sig en vän som ska hjälpa till att tolka. De bor tillsammans, men lämnar sällan den gemensamma bostaden, berättar de. De är rädda för att bli stoppade av polisen eftersom de befinner sig i Thailand illegalt. Thailand har inte skrivit under FN:s flyktingkonvention och risken för att skickas tillbaka till Burma är stor för den som inte har råd att betala polisen för att få stanna.

– Att träffa dig blev en välkommen anledning att komma ut, säger de och skrattar.

Liksom tusentals andra unga aktivister står Grace på den burmesiska militärens lista över efterlysta människor. Flera av hennes vänner har blivit arresterade och sitter i fängelse. Vittnesmålen om tortyr är många.

– Vilka som står på listan ska egentligen vara hemligt, men ibland läcker militären ut informationen för att skrämma oss, berättar hon.

Grace tvingades gå under jorden. Det svåraste var att skiljas från familjen.

– När militären började leta efter mig fick också mina föräldrar fly. Som tur var hade de redan lämnat vårt hem när militären kom. Nu har de flytt till en annan stad, men den exakta adressen känner jag inte till. Det berättar vi inte för varandra av säkerhetsskäl, säger hon.

Före kuppen arbetade Grace som ekonomiansvarig på en ideell organisation som arbetar för barns rättigheter. Ett arbete hon lyckats behålla, men nu på deltid och på distans. Resten av sin vakna tid ägnar Grace åt revolutionen. Hon hjälper flera organisationer att samla in pengar till de humanitära behoven i Burma och hon ser till att pengarna hamnar där de ska. Framförallt är det burmeser i exil som donerar pengar. Uppgifterna är oändliga, vissa dagar hinner hon knappt äta.

– Jag har fokus på min hemstad Myaung i Sagaing, där är behoven oändliga. Sedan i maj har militären varit där flera gånger och bränt ned husen. Över tretusen hushåll är hemlösa.

Grace berättar att familjerna befinner sig i ett svårt dilemma. Efter att militären satt eld på hemmen var det många som byggde upp enklare hus i bambu, för att kort därefter få dem nedbrända igen. Nu är det många som tvekar på om de ska våga bygga nya hus igen. Samtidigt börjar det bli kallt på nätterna och familjerna har inte ens varma sovsäckar att sova i.

Senast i november kom militären tillbaka igen och brände ned femhundra hus, men också ladugårdar och svinstior. Djuren fick löpa fritt.

– Människor har fått vänja sig vid att ha det nödvändigaste packat för att snabbt kunna fly när militären kommer. Ofta mitt i natten.

Det vanliga mönstret är att militären flyttar in i de övergivna husen några dagar och söker igenom dem. När de lämnar staden sätter de eld på bostäderna. Efter sig lämnar militären landminor, vid hus, i närheten av vattendrag och kring kyrkor.

– De är ute efter att sätta skräck i människor. De som inte hinner fly blir tillfångatagna och kvinnor, till och med flickor, blir våldtagna. De torterar också kvinnor genom att skada deras underliv, berättar Grace.

Men den största utmaningen just nu är att se till att människor får sina humanitära behov tillgodosedda: mat, medicin och medicinsk behandling. Det finns också ett stort behov av att fortsätta se till att barn, unga och kvinnor lär sig om sina rättigheter, menar Grace. På det viset lever hoppet om revolutionen vidare.

– Jag tror att om fem år från nu har revolutionen lyckats. Vi har visserligen inga vapen att bekämpa militären med, men vi har människor, styrka och solidaritet, säger hon.

Samtidigt är hon besviken på vad hon upplever som en ointresserad omvärld.

– Alla bara pratar om Ukraina. De får så mycket hjälp, men vi får ingenting, säger hon.