Kampanjbild inför 8 mars, den internationella kvinnodagen.

“Kvinnorna går i främsta ledet”

Intervju, Stockholm, 8 mars 2021

Under den gångna veckan gick polis och militär till hårt angrepp mot demonstranter runt om i Burma. Enbart under onsdagen uppges minst 38 personer ha dödats av polis och militär. Många fler har skadats, och nästan 2 000 har gripits sedan militären grep makten i en statskupp den 1 februari. Men trots våldet fortsätter protesterna. Inför internationella kvinnodagen den 8 mars har nya demonstrationer utlysts. Denna gång blandas slagord mot diktaturen med budskap om kvinnors makt.

Faktum är att kvinnor redan från början tagit stor plats i demonstrationerna. I många fall leds demonstrationerna av kvinnor, vilket kan verka förvånande i ett land med så strikta könsroller som Burma. Svenska Burmakommittén har pratat med en kvinnorättsaktivist från delstaten Mon i östra Burma som är aktiv i protesterna. Av säkerhetsskäl nämner vi inte hennes namn.

– En stor majoritet av de som demonstrerar är kvinnor. Omkring 80 procent på orten där jag bor. När demonstrationerna började för en månad sedan var det nästan bara kvinnor som deltog. Bara enstaka män dök upp. Men fler män har tillkommit med tiden

Hur kommer det sig att det sig att en så stor andel kvinnor deltar i och leder demonstrationerna tror du?

– Det är förvånande. Jag tror att det delvis kan ha att göra med att män förväntas arbeta och försörja familjen och därför inte kan ställa upp lika mycket. Men kvinnor är också mer vana att organisera sig, så vi har ett försprång på det sättet. Vad som är inspirerande är att många av de som organiserar och leder protesterna är kvinnor. Vi går i första ledet. Och många män verkar ha börjat acceptera kvinnligt ledarskap. Kvinnor tillåts ta plats. Det är ett mycket positivt steg framåt.

Betyder det att diskrimineringen har minskat?

– Nej, diskrimineringen finns kvar. Det finns en hel del motstånd från män. Ibland har vi fått höra att vi ska gå hem: “Nu finns det män på plats som kan ta över så ni kan gå hem”. Men vi har stannat. Jag har också hört om fall där kvinnliga demonstranter har ombetts gå hem när polisen har börjat ta till våld mot demonstranterna. Som om kvinnorna skulle behöva mer beskydd än männen och behöver gå hem när det börjar hetta till.

Hon lyfter också andra exempel inom rörelsen och berättar bland annat att det används många sexistiska uttryck. Som att militärerna leder landet “som kvinnor” (alltså dåligt) eller att de är “slampor” eller ännu värre.

– Det visar att det fortfarande finns diskriminering och förakt mot kvinnor. Men vad som är positivt är att de här uttrycken inte accepteras lika brett längre. När de används så finns det ofta någon som säger ifrån. Så var det inte förr.

Hon berättar även att hon har dubbla känslor inför den kampanj som går ut på att kvinnor använder underkläder och andra kvinnliga plagg som en form av “vapen” mot militären. Den här kampanjen bygger på djupt liggande föreställningar om män och kvinnor. Enligt dessa föreställningar förlorar män sin kraft, sin manlighet, om de passerar under kvinnliga plagg som hänger på tork. Därför har kvinnor hängt upp sina kläder och till och med trosor över gatorna för att hindra militär och polis att passera. Det märkliga är att det fungerar. Det finns många bilder som cirkulerar på sociala medier där poliser och militärer har stannat upp och inte riktigt ser ut att veta vad de ska ta sig till när de ser de här plaggen.

– På lång sikt hoppas jag ändå att den här kampanjen kan bidra till att bryta gamla mönster. Jag tycker samtidigt att kampanjen inför 8 mars är rolig. Den uppmuntrar kvinnor att höja sin tamein (sin kjol) som en fana för kvinnors kraft, och mot diktaturen.

Poliser har stannat för att skära ned kvinnoplagg som hängts upp för att hindra deras framfart. Enligt gamla föreställningar förlorar män sin manlighet om de passerar under upphängda kvinnokläder. /Foto: okänd/Twitter

Hur är säkerhetsläget där du är? Har polisen använt mycket våld och vad har hänt efter det?

– Precis där jag bor har ingen dödats men inne i Mawlamyine dit vi brukar åka för att demonstrera gick polisen in med våld. Demonstrationerna är mycket mer lågmälda nu efter det. Men de fortsätter med samma styrka. Folk behöver skyddsutrustning för att skydda sig mot både tårgas och skottsalvor. Därför samlar vi in pengar för att köpa hjälmar och annan skyddsutrustning. Behovet av kontanter är också stort bland de som strejkat länge och vi försöker hjälpa till så gott vi kan.

Har du några budskap till oss som befinner oss utanför landet?

– Självklart behövs sanktioner mot militären men det räcker inte. Det internationella samfundet måste agera nu med konkreta åtgärder. Först och främst får de inte ge någon som helst legitimitet till militärjuntan. Vi ser inte att länder tar tillräckligt avstånd. Vi vill också att FN går in med konkreta åtgärder för att rädda liv.