Delstaten Rakhine (även kallad Arakan) i västra Burma är strategiskt belägen längs Bengaliska viken och gränsar mot Bangladesh i norr. Delstaten är hem till ett flertal etniska och religiösa grupper, varav den buddhistiska majoritetsbefolkningen, arakeneser och den muslimska minoritetsgruppen rohingya, utgör de två största. Det bor även ett antal mindre grupper i delstaten såsom khaman, chin och hinduer. Det finns inga exakta siffror på antalet invånare. Enligt folkräkningen från 2014 uppgick befolkningen vid den tiden till drygt tre miljoner. Uppskattningsvis var cirka två tredjedelar av dessa arakaneser och en tredjedel rohingyer. Det ska dock påpekas att rohingyer uteslöts från folkräkningen. Det är därför svårt att veta exakt hur stor andel de utgjorde. Många av dem har därefter tvingats på flykt till Bangladesh till följd av militärens våldsamma attacker.

Rakhine är rikt på naturresurser, inte minst olja och naturgas. Trots detta är delstaten en av de fattigaste i Burma. Rapporteringen från Rakhine under de senaste åren har knappast handlat om ekonomiskt tillväxt. Rakhinekommissionen, som tillsattes av Aung San Suu Kyi och leddes av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, beskriver i sin slutrapport från 2017 hur delstaten i sin helhet är underutvecklad och lider av utbredd fattigdom, segregation, brist på investeringar och migration från delstaten till andra delar av landet. Både rohingyer och arakaneser är minoriteter i förhållande till den burmanska majoritetsbefolkningen och har utsatts för diskriminering under lång tid. Särskilt utsatta är rohinyerna, vars rättigheter kraftigt inskränkts av de burmesiska myndigheterna.

Sedan den burmesiska militärens, även känd som Tatmadaw, storskaliga offensiv mot rohingyer i norra Rakhine i augusti 2017 har över 700 000 rohingyer tvingats på flykt till Bangladesh. FN:s oberoende utredningskommission för Burma (fact-finding mission, FFM) har sagt att övergreppen troligtvis utgör brott mot mänskligheten, krigsbrott och till och med folkmord. Men även arakaneserna har en ansträngd relation till centralmakten och den burmanska majoritetsbefolkningen. De har enligt FFM utsatts för kränkningar av mänskliga rättigheter, om än i mindre skala än rohingyerna. Sedan slutet av 2018 har konflikten mellan den väpnade arakanesiska gruppen Arakan Army (AA) och den burmesiska militären trappats upp allt mer.

Arakan Army är en relativt ny spelare bland Burmas många väpnade grupper. Enligt uppgift bildades gruppen 2009 i Burmas nordligaste delstat Kachin, långt bort från Rakhine. Gruppen ska ha utrustats och utbildats av Kachin Independence Army (KIA), en av landets äldsta och största väpnade grupper, som länge varit i strid med den burmesiska militären. AA:s storlek är omdebatterad. Peace Research Institute Oslo (PRIO) uppskattar gruppens styrka till ca 1 000 stridande individer, Myanmar Peace Monitor talar om 3 000 men Burmakännaren Bertil Lintner hävdar att uppgifter snarare pekar på en storlek närmare 5 000. Klart är att AA under de senaste åren vuxit kraftigt. Slagorden Arakan Dream 2020 och narrativet om ett självständigt Rakhine är välanpassat för rekrytering i en delstat där en stor del av invånarna länge känt sig förtryckta av militären och den styrande burmanska majoritetsbefolkningen.

Efter valet 2015 vann det Rakhine-nationalistiska partiet Arakan National Party (ANP) flest röster i delstaten men trots protester från ANP valde regeringspartiet National League for Democracy (NLD), som styrs av Aung San Suu Kyi, att tillsätta en av sina egna representanter, U Nyi Pu, som chief minister. Han har det högsta politiska ämbetet i Rakhine och tillsätter i sin tur delstatsministrar samt leder regeringsarbetet på delstats/regionnivå. Detta spädde på den redan fientliga inställningen till statsmakten som fanns bland många arakaneser och kan vara en orsak till att allt fler har tappat hoppet på förändring på politisk väg och istället börjat förespråka väpnad kamp.

Sammandrabbningar mellan militären och AA i Rakhine och den angränsande delstaten Chin har rapporterats sedan 2015 men konflikten har eskalerat sedan slutet av 2018. Under morgonen på Burmas 71:a självständighetsdag den 4 januari, utfördes koordinerade attacker på 14 polisstationer i norra Rakhine. 13 poliser uppgavs ha mist livet och AA tog senare på sig attentatet. Därefter har både retoriken och stridigheterna hårdnat betydligt. Vid ett säkerhetsmöte i huvudstaden Nay Pyi Taw den 7 januari, ska regeringen ha givit  militären  tydliga order om att slå tillbaka och “krossa” AA. Striderna har sedan dess fortgått med flera sammandrabbningar, främst i delstatens norra delar. Den 20 mars skadades åtta människor i skottlossningar i tempelstaden Mrauk-U och ett flertal turister ska ha tvingats fly. Två dagar senare rapporterades det att fem civila blivit ihjälskjutna av Tatmadaw i den närliggande byn Say Taung. Byinvånare vittnade om hur militären attackerat byn från fyra olika håll för att hindra att någon skulle kunna fly.

Den 25 mars i år rapporterade den burmesiska militärens informationsavdelning att militären haft nära 100 sammandrabbningar med Arakan Army sedan årsskiftet. Striderna fortsätter i skrivande stund och FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) uppskattar att fler än 26 000 människor tvingats fly sina hem som en följd av konflikten mellan AA och Tatmadaw.

De officiella diskussioner som hållits har inte visat tecken på att leda någon vart och militären anklagar AA för att “be om det omöjliga” när de driver frågan om självstyre i Rakhine. Samtidigt är det civilbefolkningen som drabbas hårdast av stridigheterna. Utöver de som dödats, skadats, eller tvingats på flykt, lever omkring 100 000 människor utan tillgång till basala förnödenheter. Myndigheterna har infört ytterligare restriktioner för det redan begränsade humanitära tillträdet i norra Rakhine.

Läget är alltjämt mycket spänt, även i delstatshuvudstaden Sittwe. De senaste månaderna har flera mord på politiker, säkerhetspersonal och myndighetspersoner rapporterats. Rakhines chief minister U Nyi Pu har utsatts för två mordattentat och när han deltog vid öppningen av en ny marknad i Sittwe i december 2018 omgavs han av inte mindre än 100 säkerhetsvakter. Dessutom dömdes nyligen den tidigare partiledaren för ANP, Dr Aye Maung, till 20 års fängelse för förräderi. Den lokalt populäre men kontroversielle ledaren har länge varit en högljudd rohingyamotståndare och en nagel i ögat på centralmakten.

Nyheter och rapporter från Rakhine bör ses i ljuset av det mycket infekterade läge som råder. Tillträdet för utomstående är kraftigt begränsat och olika grupper försöker påverka rapporteringen från området. AA hävdar att de driver lokalbefolkningens agenda och beskyller militären för att angripa civila medan militären har utmålat AA som en terrorgrupp som hotar säkerheten och splittrar nationen. Representanter för media i Burma uppger att de mottagit hot från båda sidor. Källor till Svenska Burmakommittén berättar också att individer som försökt bedriva forskning i Rakhine mottagit dödshot.

Utvecklingen i Rakhine är på många sätt symptomatisk på hur centralmakten misslyckats med att styra landets minoritetsområden med våld och dominans. En stor del av invånarna i Rakhine lever i fattigdom, infrastrukturen är eftersatt, tillgången till sjukvård och utbildning är begränsad. Det lokala politiska inflytandet bristfälligt. Militärens och regeringens hårdhänta svar på den senaste tidens upptrappning riskerar att ytterligare förvärra våldsspiralen snarare än att bidra till en lösning på den i grunden politiska konflikten.