Intervju, Chiang Mai, 13 januari 2023

Tusentals aktivister har tvingats på flykt från Burma. Men militärens repressalier drabbar inte bara aktivisterna själva, utan också deras familjer. 55-åriga Pearl är en av de familjemedlemmar som tvingats fly.

När militären tog över makten i Burma den första februari för två år sedan, dröjde det inte länge innan gatorna fylldes av protesterande människor. Pearls dotter var en av dem.

– Jag kunde inte hindra henne, alla hennes vänner gav sig ut för att protestera och kräva demokrati. De kände så starkt att de hade ett ansvar att tillsammans stå upp för att bli fria, berättar Pearl som nu lever tillsammans med sin dotter i Chiang Mai i norra Thailand.

Pearl är en lågmäld och eftertänksam kvinna. Väl medveten om säkerhetsrisken med att berätta sin historia, tänker hon noggrant efter innan hon talar. Hon berättar att protesterna framförallt drevs av den yngre generationen. Unga människor som fått lära sig om mänskliga rättigheter och blivit både medvetna och stärkta av kunskapen.

– Före kuppen hade vi stora förhoppningar om att vårt land skulle utvecklas och förändras. Därför blev slaget så hårt när maktövertagandet hände. Jag kände mig maktlös, arg och ledsen på samma gång. Det har inte gått över, säger Pearl.

Militärjuntans svar på protesterna var hårda. Vid flera tillfällen använde de dödligt våld mot de fredliga demonstranterna och snabbt upprättades en lista på obekväma personer som skulle ställas inför rätta. Flera av de vänner som demonstrerat tillsammans med Pearls dotter greps och ungdomsgruppen som hon umgicks i bestämde sig för att fly ut i djungeln. Men militären gav sig även på anhöriga. Polis och militär stormade in i folks hem och arresterade hela familjer. Pearl kände sig inte längre säker i hemmet.

– Juntan gjorde allt för att människor skulle känna sig otrygga. Förutom nattliga räder gick rykten om att de också förgiftade vattentäkter i vissa områden. Jag kände att vi var tvungna att lämna Yangon.

Tillsammans med sin 95-åriga mamma, dottern, familjens katt och en väska med det hon orkade bära, satte sig Pearl på en buss till delstaten Kayah i östra Burma. 

– Jag trodde vi skulle vara säkrare där, men när vi kom fram visade det sig vara precis tvärtom, säger hon.

Dagen efter att familjen anlänt gick militären in i byn där de bodde och sköt med gummikulor mot byborna. Pearl och hennes familj flydde upp i bergen.

– Vi kände oss inte säkra någonstans. Under tre månader var vi tvungna att flytta sju gånger.

Pearl, som levt större delen av sitt liv under en militärdiktatur upplever att regimen är grymmare nu än tidigare.

– Det är samma system och samma människor. Men det är mycket mer våld och strider överallt. Dessutom stänger de av alla kommunikationskanaler, särskilt i de etniska områdena. Så det är svårt för människor att få både mat och information om vad som pågår. Människor som har pengar på banken, måste betala höga avgifter för att ta ut sina besparingar. Pengar som går rakt ner i militärens ficka, berättar hon.

Livet på flykt tog hårt på Pearls mamma, som var svag och hade svårt för de täta resorna.

– Till slut gav vi upp och bestämde oss för att trots allt återvända till Yangon.

Att dottern skulle följa med var däremot uteslutet. Hon tog sig istället över gränsen till Thailand, där hon nu vistas illegalt. När Pearl och hennes mamma kom tillbaka till Yangon hade coronaviruset fått fäste och smittspridningen var stor. Pearls mamma smittades nästan omedelbart och dog en månad senare.

– Jag kan inte säga annat än att det var till det bästa. Allt som hände tog så hårt på henne, säger Pearl.

Också Pearl insjuknande och blev så allvarligt sjuk att hon låg medvetslös i tio dagar. Hon säger själv att hon överlevde tack vare omsorgen från sina grannar, någon medicinsk vård fanns inte att tillgå.

– Jag tror det var Guds förtjänst, Han lät mig överleva så att jag ska kunna tjäna mitt folk.

Så fort Pearl blev stark nog tog hon sig till Thailand med hjälp av ett pensionärsvisum. Nu försörjer hon sig och sin dotter genom att jobba för en ideell organisation i Burma på distans. Resten av tiden lägger hon på att samla in pengar genom att laga och sälja burmesisk mat. Hennes dotter är numera medlem i ett nätverk som tar sig in i Burma till fots för att leverera mat och mediciner.

– Det är farligt, jag är rädd varje gång hon ger sig iväg. Men också stolt. Med Guds hjälp kommer vi att vinna, säger Pearl.