Intervju, Mae Sot, 9 februari 2023

Sedan 2015 har hbtq-personer i Burma blivit alltmer synliga och accepterade i samhället. Men när militären tog över makten blev det plötsligt farligt att vara hbtq-person igen.

– Militären accepterar inte hbtq-personer, vi är ett mål för dem, säger aktivisten Min Min som nyligen flytt till Thailand. Min Min heter egentligen något annat. Av säkerhetsskäl har vi bytt ut hans namn.

När Yangons gator fylldes i samband med de folkliga protesterna mot militärens maktövertagande, bildade Min Min tillsammans med några vänner nätverket LGBT Community Yangon för att delta i protesterna.

– Många var förvånade över att vi som hbtq-personer deltog så öppet. Men vi ville visa att vi är många, starka och att vi är en del samhället. Om revolutionen lyckas tror jag att vi kommer vinna på det, berättar han.

LGBT Community Yangon växte snabbt, men att hålla ihop nätverket var svårt eftersom flera medlemmar greps av militären.

–  Eftersom jag är en ganska känd hbtq-aktivist fick militären tidigt fick upp ögonen för mig och gjorde flera räder i mitt hem. De kom tre gånger när jag inte var hemma och mina föräldrar tvingades söka skydd hos en granne. Men så till slut greps min pappa. Han hade astma och fick covid och dog i fängelset. Det var förra året, säger Min Min.

Han sväljer och tittar ner i bordet. Det blir tyst en stund innan han fortsätter att berätta hur han insåg att han var tvungen att lämna Yangon, både för sin egen och familjens säkerhet. Min Min tog sig norrut, till landsbygden i regionen Sagaing där han fortsatte att protestera tillsammans med CDM-rörelsen, Civil Disobedience Movement.

– Men när militären fick höra om protesterna kom de och började skjuta på oss med gummikulor. Sen brände de ned hela byn, det blev som en krigszon där inga mänskliga rättigheter respekterades, berättar han.

Byns fattiga jordbrukare förlorade inte bara sina hem, utan också sin försörjning när deras risfält förstördes.

– Juntan gör precis som de vill, vi har ingenting att sätta emot.

Min Min berättar att Burma har förändrats till att bli ett land där ingen känner sig säker. Utbildningsväsendet har klappat ihop och ekonomin är i fritt fall, till exempel har priset på bränsle blivit tio gånger dyrare.

– Vi kämpar alla för att överleva.

Under tiden i Sagaing började Min Min själv att utsättas för hot.

– Jag fick telefonsamtal där de sa att jag skulle våldtas om jag inte slutade med protesterna. Jag har hört att de behandlar aktivister från kvinnorörelsen på samma sätt. De använder sexuella övergrepp som vapen.

Han berättar om en händelse som spreds på sociala medier. Hur militären hängde de upp en hbtq-aktivist i fötterna och slog på hans könsorgan. En metod som används för att försöka få information om andra aktivister.

För ett par månader sedan fick Min Min bekräftat på att han stod på listan över personer som militären letar efter, då hade de flesta av hans kamrater redan gripits.

– Jag förstod att jag inte kunde stanna i Burma, och bestämde mig för att fly.

Nu har Min Min med hjälp av falska papper lyckats ta sig till den thailändska staden Mae Sot. Här försöker han få kontakt med personer i Burma som kan berätta hur det är med hans familj och vänner.

Han berättar att han känner skam för att han flytt, inför de som är kvar, men tänker samtidigt att han inte hade något val.

– Jag var rädd för vad som skulle hända om jag stannade, jag vill inte dö i ett fängelse.

Berättelserna om militärens övergrepp och ovilja att lämna ut information om vad som händer i fängelserna är många. En familj fick inte tillbaka sin sons kropp när han dött i arresten, troligen för att dölja bevisen på tortyr. En annan familj försökte förgäves få kontakt med sin son i fängelset. Sen fick de plötsligt veta att sonen dött dagen innan, utan någon vidare förklaring. Inte heller de fick en kropp att begrava, berättar Min Min.

Han beskriver situationen i Burma som att militären för krig mot sin egen befolkning. Att allt de gör handlar om att skapa otrygghet och rädsla. Samtidigt är han och många andra aktivister besvikna på omvärldens bristande reaktioner, säger han.

– I början hoppades vi på hjälp utifrån. Men nu har vi insett att ingen kommer att hjälpa oss. Vi kan bara lita på oss själva om det ska bli någon revolution.