Intervju, Stockholm, 13 oktober 2021

Sedan statskuppen i Burma den 1 februari i år är det förenat med stor fara att verka som journalist i Burma. Militärjuntan har gripit omkring 100 journalister och stängt ner flera oberoende medier. Samtidigt ökar våldet runt om i landet vilket försvårar möjligheterna att rapportera om vad som pågår. Svenska Burmakommittén talade med Ko Swe Win, prisbelönt journalist och chefredaktör för Myanmar Now, om medias roll och möjligheterna att verka som journalist i Burma sedan militären åter tog makten.

– Riskerna är stora, en reporter som jobbar för oss kan gripas och fängslas när som helst. Det säger Ko Swe Win när Svenska Burmakommittén når honom för ett samtal om den oroväckande utvecklingen i landet. Myanmar Now, känd för sin undersökande journalistik, är hyllad som en av de mest framstående oberoende tidningarna i Burma. Ko Swe Win själv belönades 2019 med det prestigfulla Ramon Magsaysay Award, ofta kallat Asiens nobelpris, för sitt oförtröttliga engagemang för oberoende, etisk och socialt engagerad journalistik i Burma.

Myanmar Now har kommit att bli en en av de viktigaste nyhetskällorna för läsare både i och utanför Burma. Ko Swe Win berättar att tidningen trots alla utmaningar mer än fördubblat sin läsekrets sedan kuppen.

– Men det beror inte nödvändigtvis på att vår journalistik är lysande, det har lika mycket att göra med människors naturliga behov av att konsumera nyheter i tider av kris och turbulens, säger han på sitt karakteristiska ödmjuka sätt.

Ko Swe Win och hans kollegor på Myanmar Now har aldrig dragit sig för att granska makthavarna i Burma, såväl militära som civila. Sedan grundandet 2015 har avslöjanden om korruption och oegentligheter bland makthavare och granskningar av militärens affärsintressen retat upp många högt uppsatta i Burma. Samtidigt har den djärva rapporteringen hyllats av läsarna i ett land där medier länge kontrollerats av staten och militären.  

Myanmar Nows kontor stormades av säkerhetsstyrkor

Situationen för medier försämrades drastiskt när militären tog makten och kastade in landet i en spiral av våld och kaos. Omkring 100 journalister har gripits sedan kuppen och många fler är efterlysta och håller sig gömda. Nya lagar har också tillkommit som begränsar press- och yttrandefriheten och gör det svårt att verka som journalist. Bland annat är det numera straffbart att “orsaka rädsla” och sprida “falsk information”. Juntan har även hotat att vidta åtgärder mot journalister som använder ordet “junta” om militärens styrande råd.

Dessutom har militären stängt ned flera medier. Myanmar Now var ett av fem mediehus vars publiceringstillstånd drogs tillbaka i samband med kuppen. I samma veva stormades och genomsöktes tidningens kontor av säkerhetsstyrkor. Ko Swe Win bekräftar att detta haft stor påverkan på tidningen.

– Inte minst tvingas våra journalister fly och hålla sig undan från juntan. Vi har inte möjlighet att vara kvar i vårt kontor utan tvingas arbeta från hemlig ort. Riskerna är stora, en reporter som jobbar för oss kan gripas och fängslas när som helst. Vi kan därför inte öppet samla in nyhetsmaterial i Burma.

Ko Swe Win,  som var verksam som journalist redan under den förra militärdiktaturen, innan landet delvis öppnades upp år 2011, berättar att det finns många likheter med situationen nu efter kuppen, men samtidigt flera skillnader. Inte minst våldet.

– På den tiden var det värsta som kunde hända att man kastades i fängelse, i dag riskerar journalister att dödas. En annan skillnad är att även journalisternas familjer nu blivit måltavlor för regimen. När de inte kan komma åt en viss journalist ger de sig istället på familjemedlemmar. Det innebär att inte bara journalister måste fly och hålla sig undan, även deras familjer måste gömma sig.

Varför tror du Myanmar Now var en av de första medieorganisationer som stängdes ned av juntan?

– Förmodligen har det att göra med vår bevakning av militären. Redan innan kuppen hade vi grävt i militärens affärsintressen och korrupta beteende. De avslöjanden vi gjorde fick mycket uppmärksamhet och ledde till en stor debatt. Så mäktiga individer inom militären hade förmodligen ögonen på oss redan innan kuppen.

Hotbilden mot Myanmar Now är inget nytt, även om den förvärrats efter statskuppen. Under en resa i delstaten Rakhine 2019 utsattes Ko Swe Win för ett attentat. Bilen han färdades i besköts och han träffades av en kula i benet. Hade det inte varit för att kulan ändrade riktning när den träffade bildörren hade utgången troligtvis varit mycket värre. I bilen fanns även Ko Swe Wins fru och fyra år gamla dotter, samt en kollega med familj.

Kollegorna på Myanmar Now är övertygade om att attentatet var avsett som en varning om att sluta gräva i maktens intressen. Men Ko Swe Win har inte låtit sig tystas, varken av attentatet eller att tidningen nu stängts ned av militären.

Trots enorma utmaningar har ni fortsatt att rapportera regelbundet. Hur är det möjligt?

– Våra journalister tvingas arbeta från hemlig ort. På grund av omständigheterna använder vi oss också av reportrar med hemlig identitet, som inte officiellt är förknippade med oss. Men det har också tvingat oss att ofta använda anonyma källor i texterna vilket är beklagligt. Det kan slå mot vår trovärdighet. Samtidigt medför det stora risker för våra källor om vi publicerar deras namn.

Vad gör ni för att behålla er trovärdighet?

– Det är faktiskt så att man kan se något positivt även i den här situationen. Nu när vi är tillbaka i en mörk period av militärstyre måste man bestämma sig för vilken typ av rapportering man vill ägna sig åt. För de medier som fortfarande är accepterade av juntan är det ofrånkomligt att en viss grad av självcensur breder ut sig.

– Jag ser flera exempel, både mer nyanserade och mer uppenbara, på hur medier i landet anpassar sin rapportering efter juntans narrativ. Så sett ur den synvinkeln är vi lyckligt lottade som förbjudits: vi behöver inte förhålla oss till juntans riktlinjer och förmaningar. Vi är fria att rapportera om vad vi vill. Hade vi behövt anpassa oss efter vad juntan vill att vi ska skriva om kunde vi lika gärna lägga ned verksamheten. Jag tycker det är en mycket skadlig utveckling.

– Samtidigt har vi och alla andra som rapporterar om utvecklingen i landet ett stort ansvar. Man kan inte publicera vad som helst, speciellt inte i en krigssituation. Människor kan fara illa på grund av något vi publicerar. Det är en viktig princip för oss att ingen skall utsättas för fara på grund av något vi skriver.

Sedan militären grep makten har omkring 1 200 personer dödats och 8 900 gripits. De fredliga protester som bröt ut i städer över hela landet efter kuppen slogs efterhand våldsamt ned av militären. Den första tiden efter kuppen var Myanmar Now en av de medier som rapporterade live från demonstrationerna. Även många privatpersoner rapporterade direkt från protesterna via sociala medier men i takt med att våldet har ökat har både demonstrationerna och rapporteringen minskat. Det har helt enkelt blivit mycket farligare att dokumentera det som sker.

Om vi ser på hur rapporteringen såg ut efter kuppen i våras så spelade vittnesmål och dokumentation från privatpersoner ute på gatorna en stor roll. Hur ser det ut idag?

– Det stämmer att det var en stor och viktig del av rapporteringen i början av kuppen. Inte minst var det så många parallella händelser i städer och byar över hela landet att det hade varit omöjligt för medierna att täcka allt. Sedan dess har det dock avtagit en hel del. Dels för att regimen aktivt blockerat olika webbsidor och sociala medier och strypt tillgången till internet. Dels för att säkerhetsriskerna ökat markant. Det är farligt att vara ute på gatorna och dokumentera det som sker. Med kort varsel kan militären till exempel sätta upp vägspärrar där de kontrollerar förbipasserandes mobiltelefoner och går igenom deras fotografier, videoklipp och Facebookkonton. Sammantaget har det här påverkat den så kallade medborgarjournalistiken negativt. Nu får vi inte alls in lika mycket material från allmänheten längre.

Du nämnde tidigare att er läsekrets ökat dramatiskt sedan kuppen. Hur har det påverkat er?

– Sedan statskuppen har vår läsekrets ökat med 150 procent. Många nya läsare har fått upp ögonen för oss. Samtidigt har den här tillströmningen gjort att vissa associerar oss med motståndsrörelsen mot militärjuntan. Det kan ha att göra med en kombination av vår kritiska rapportering, det faktum att vi blev förbjudna av regimen, att vårt kontor stormades och att vi tvingades fly. Men jag vill poängtera att det är en felaktig uppfattning och något vi måste motarbeta.

– Hur illa vi än tycker om statskuppen och militärregimen måste vi påminna oss själva om att vi är journalister. Vårt jobb är att tillhandahålla noggrann, nyanserad och opartisk rapportering till de inom eller utom landet som har ett intresse i vad som händer i Burma. Vi brukar säga att journalistiken på många sätt är det bästa påverkansarbetet. Så fort vi börjar överdriva eller förminska det som verkligen sker gör vi våra läsare en björntjänst. Vi ska inte driva en politisk agenda eller ägna oss åt påverkansarbete för några särintressen. De grundläggande journalistiska principerna är viktiga för oss.

Upplever ni att olika oppositionsgrupper försöker påverka er rapportering?

– Nej, vi har inte blivit ombedda att porträttera NUG eller andra oppositionsgrupper i positivt ljus. Men det har hänt då och då att blivit ombedda att till exempel inte skriva om vissa detaljer kopplade till det väpnade motstånd som nu pågår mot militärregimen. Vi tar dessa uppmaningar i beaktande och avfärdar dem inte automatiskt med hänvisning till att vi är opartiska journalister. Vi har ett ansvar att se till att ingen kommer till skada som en följd av vår rapportering. Vi hänger heller inte ut företrädare vi talat med för exempelvis [det militärstödda partiet] USDP som samarbetar med regimen så att det skulle kunna tolkas som att dessa personer är någon slags måltavla.

– Samtidigt är en viktig aspekt att ha med sig i fallet Burma att man bevakar en väldigt assymetrisk maktkamp mellan folket och militären. Det är inte riktigt samma sak som att bevaka en konflikt mellan två jämbördiga parter.

Slutligen, vad kan omvärlden göra för att stötta oberoende medier i Burma?

– De oberoende medierna i Burma håller återigen på att bli exilorganisationer. Alla medier kommer behöva finansiellt stöd de kommande två, tre åren. De behöver stöd för att kunna etablera och bygga upp sina organisationer i exil. Innan kuppen hade annonsering från inhemska företag kommit att bli en betydande del av intäkterna för flera oberoende medier men efter kuppen tvärnitade annonsförsäljningen. Däremot har en ny inkomstkälla tillkommit: donationerna från utländska läsare har ökat markant efter kuppen.