Intervju, Mae Sot, 8 december 2022

Sedan statskuppen för snart två år sedan har Burma mer eller mindre tömts på journalister. Att stänga ner självständiga medier var en av militärens första åtgärder, följt av godtyckliga arresteringar och fängslanden. Det har lett till att många journalister flytt landet. A Sai K är en av dem. Från den thailändska staden Mae Sot utbildar hon nu frivilliga i medborgarjournalistik. Sanningen måste fortsätta att spridas, säger hon.

Det är farligt att vara journalist i Burma. Det vet A Sai K. Hon har arbetat som reporter länge, bland annat på Democratic Voice of Burma och Internews. A Sai K drar sig inte för avslöja orättvisor och kritisera regimen. Det ledde till att hon under den förra militärregimen dömdes till 27 års fängelse. Då var hon 24 år och trodde att livet var slut.

– Jag är från Yangon och skulle egentligen skickas till Insein-fängelset. Istället skickade de mig till ett fängelse i Sagaing-regionen. Långt från min familj.

Men fyra år senare, 2012, släpptes hon fri under dåvarande president Thein Seins regering som utgjorde en övergång mot mer civilt styre. Det var en bra tid för journalister, eftersom Thein Sein gärna ville framstå som öppen och demokratisk, kommenterar hon.

Efter tiden i fängelse, blev A Sai K allt mer engagerad i frågor som press- och yttrandefrihet och jobbade bland annat för en organisationer som stöttar fängslade. Men i samband med militärkuppen 2021, gav hon sig ut på gatorna för att jobba som journalist igen. Därmed kom hon att bli bland de första att hamna på militärens svarta lista. Mot slutet av året hade Burma, tätt efter Kina, kommit att bli det land i världen som fängslar flest journalister, enligt organisationen CPJ, Committee to Protect Journalists.

– Jag blev snabbt orolig för min egen och min 7-åriga sons säkerhet och efter ett par månader bestämde jag mig för att gömma mig i ett skyddat boende.

Det skyddade boendet kom att bli elva olika ställen på nio månader. Militären var hela tiden hack i häl och situationen blev till slut ohållbar. Sedan några månader tillbaka bor nu A Sai K tillsammans med sin son i den thailändska staden Mae Sot, nära gränsen till Burma.

– Även om många journalister, precis som jag, har flytt landet, är det viktigt att information inifrån fortsätter att komma ut. Vad militären gör mot sin befolkning är omänskligt. De bränner byar, sätter ut landminor och använder våldtäkt som vapen, säger hon.

Nu har A Sai K startat nätbaserade utbildningar i medborgarjournalistik för frivilliga som är kvar i Burma. Hon jobbar också för en organisation som stöttar journalister och deras familjer med både skyddade boenden och pengar.

– All träning sker online och ingen av deltagarna vet vilka de andra är. Det är extremt viktigt, förklarar hon.

Deltagarna får lära sig hur de ska ta bilder och filma i smyg, för att sedan sprida materialet på ett så säkert sätt som möjligt. Hittills har hon lärt upp ett 70-tal personer över hela landet, varav de flesta är studenter.

– Även om vi inte kan utbilda alla till riktiga journalister, så kan vi få människor att rapportera om kränkningar av mänskliga rättigheter från olika delar av landet. De fungerar också som ett nätverk om vi vill ta reda på vad som händer i ett visst område.

A Sai K drömmer om att kunna återvända till Burma en dag, en dag hon är säker på kommer att komma. Frågan är bara när.

– Många har sagt till mig att jag borde flytta vidare, till länder som Norge eller Australien. Men jag har inga planer på att lämna Thailand. Här kan jag arbeta för mitt land, någon annanstans skulle jag vara som vilken ensamstående mamma som helst.

*A Sai K heter något annat i verkligheten.