En djupt ojämlik organisation där rädslan styr

“Soldater får kryckor, generaler får hus”
– informellt talesätt bland soldater

Samtidigt som livet i det militära ofta beskrivs som en familj, där militären tar hand om de anställda och ger dem ett hem och en mening, är det en organisation där generaler och fotsoldater lever i vitt skilda världar. Den här dokumentären från Mizzima TV ger en inblick i militärens strikta hierarki och tecknar en bild av en djupt ojämlik organisation där fotsoldaterna behandlas illa. I ett slående exempel berättar en före detta generalmajor hur alla hans fyra barn har Masterutbildningar, varav två från Japan och en från England. Samtidigt berättar en pensionerad vicekorpral hur han inte haft råd att stötta sin dotters utbildning och att hon inte gått ut högstadiet.

Som nämndes ovan har den burmesiska militären kommit att bli en slags stat i staten, vilket ger en hel del fördelar till anställda och familjemedlemmar. Militären driver bland annat egna sjukhus, skolor och tillhandahåller boende för soldater och deras anhöriga. Högt uppsatta officerare, generalspersoner och deras familjemedlemmar har inte sällan fått tillgång till lukrativa affärsmöjligheter genom sina militära nätverk. Samtidigt beskrivs livet för ordinarie soldater som hårt, inte minst i fält där tjänstgöringsperioderna är långa och isolerade under svåra förhållanden.

Lokala människorättsorganisationer har regelbundet rapporterat om hur soldater stjäl mat, pengar, boskap och annan egendom från civila i konfliktområden, och konfiskering av mark är ett stort problem över hela landet. Det sägs att fotsoldaterna inte får tillräckligt med mat och att det bidrar till deras brutalitet. Även under kuppen har det rapporterats om fotsoldater som rånar civila och stjäl mat och dryck från gatuförsäljare.

Enligt rapporter från lokala människorättsorganisationer och FN har den burmesiska militären en historia av att rekrytera barn som soldater och till tvångsarbete – något som fortfarande pågår – eftersom Tatmadaw har problem med att rekrytera och behålla personal. Trots rapporter om fortsatt tvångsrekrytering av barn valde FN:s generalsekreterare António Guterres att ta bort Tatmadaw från FN:s så kallade skamlista över väpnade organisationer som rekryterar barn i juni 2020.

Den strikta hierarkin, och rädslan för splittring i leden, har bidragit till en hårt hållen organisation, där motstånd och kritik sållas bort och tystas. Avhoppade soldater har beskrivit hur soldater lever i en bubbla, avskilda från resten av samhället, och övertygas att tro på befälens verklighetsbeskrivningar och blint lyda order – även order om att döda civila. Att lämna militären beskrivs som svårt. Det finns en rädsla att förlora de fördelar man trots allt har, och ingenstans att ta vägen – det finns inget uppbyggt avhopparsystem. Soldater som hoppar av tvingas fly och gå under jorden och beskriver hur de räknar med att militären kommer hitta dem förr eller senare. Allmänheten minns också de grova övergrepp som militären begått och fortsatt begår mot civila.

Liknande oro finns troligtvis även i den högsta ledningen. Där har de enskilda individerna ännu mer att förlora om deras grepp om makten skulle försvagas. Så länge de håller sig kvar är de skyddade. Utanför militären har de ingenstans att ta vägen och efter statskuppen och det våld de riktat mot civila som nu försatt landet i ett tillstånd av kaos är missnöjet mot generalerna utbrett i stora delar av samhället. De riskerar att få stå till svars för sina handlingar om de lämnar ifrån sig makten.

Våld mot den egna befolkningen inget nytt

Att militären nu skjuter mot sin egen befolkning är således inte ett nytt fenomen. Vad som delvis är nytt är att samma våld och övergrepp som i decennier riktats mot befolkningen i landets minoritetsområden nu riktas mot majoritetsbefolkningen i centrala Burma och de stora städerna.

I och med statskuppen och våldsanvändningen som trappas upp dag för dag har militären kommit att ses av allt fler burmeser som ett hot mot landets säkerhet. Det är militären som är ansvarig för det kaos som landet nu befinner sig i och det är militären som förstör, hotar och dödar. Föraktet mot militären spänner nu över stora delar av samhället och har förenat människor från hela landet på ett sätt vi tidigare inte skådat.

Genom statskuppen målade generalerna in sig i ett hörn. De har ingen väg ut och i total brist på legitimitet tar de till det enda vapen de har kvar: våld och terror. Genom att öka våldsanvändningen och begå allt grövre övergrepp – det finns exempel på tortyr, småbarn som dödas och människor som bränns levande – hoppas militären kunna skrämma befolkningen till underkastelse. Men hittills har de inte lyckats.

Risken att bli skjuten har förvisso gjort att stora demonstrationer med tiotusentals deltagare på gatorna har minskat – även om stora demonstrationer alltjämt fortsätter – men protesterna fortsätter på andra sätt. Det är tydligt att folket inte accepterar en återgång till militärdiktatur. Frågan är hur långt generalerna är redo att gå för att hålla kvar sitt grepp om makten. Än så länge ser vi inga tecken på att de överväger att lämna tillbaka makten till de folkvalda politikerna eller förhandla sig till någon slags lösning.

Tips på mer information och fördjupning:

Interview: ‘Military Leaders Are Afraid of Letting Their Power Go’ – Intervju med avhoppad soldat, Radio Free Asia
Critical Juncture: Being a Soldier’s Son in Burma’s Ongoing Crisis – Tea Circle
Leftovers From the Civil War – Mizzima TV
Beyond the Headlines: Mass Movements and State Violence Myanmar – Seminarium med Mary Callahan, forskare som studerat den burmesiska militären
Fear is the Glue That Holds Myanmar’s Military Together – Bertil Lintner, The Irrawaddy
Inside Myanmar’s Army: ‘They See Protesters as Criminals’ – Hannah Beech, The New York Times
Maffiamilitären inifrån – SR Konflikt
Why the Tatmadaw won’t crack in Myanmar – Bertil Lintner, Asia Times
The Tatmadaw’s Role in Myanmar’s New Politics – Amara Thiha, The Diplomat