Soldater från den burmesiska militären, Tatmadaw, i staden Taunggyi i februari 2021. /Foto: Robert Bociaga Olk Bon/Shutterstock

Varför skjuter militären mot sin egen befolkning?

Kommentar, 21 april 2021

Militärjuntans våldsanvändning mot civila blir alltmer brutal. Sedan statskuppen den 1 februari har fler än 730 civila dödats, däribland ett stort antal barn. Hur kommer det sig militären använder så mycket våld mot den egna befolkningen?

Fruktansvärda rapporter om tortyr och dödligt våld når oss nu dagligen från Burma. Militären tar till allt mer våld mot civila i sina försök att kväsa de alltjämt landsomfattande demonstrationerna mot statskuppen. Men hur är det möjligt att rikta dödligt våld och terror mot sin egen befolkning? Hur kan soldater och officerare gå med på att döda obeväpnade civila, till och med små barn? Den här artikeln försöker besvara några av dessa funderingar genom att titta närmre på den organisation som i decennier styrt landet med ett järngrepp och som gjort sig skyldig till grova övergrepp under lång tid – den burmesiska militären Tatmadaw.

Militären ser sig som landets beskyddare

Ända sedan Tatmadaw bildades har organisationen och dess företrädare sett sig som beskyddare av nationen – både från utländska och inhemska fiender. Det är ett budskap som ständigt kablas ut från ledningen, och som illustreras tydligt i de tre “nationella principerna” de ser sig som unikt ansvariga för att upprätthålla: (1) icke-upplösningen av unionen, (2) icke-upplösningen av nationell solidaritet och (3) förevigandet av nationell suveränitet. Militären ser sig själv som en elit i samhället och har över tid kommit att se stora delar av den egna befolkningen som ett hot.

Även under statskuppen har överbefälhavare Min Aung Hlaing framhävt just militärens roll som beskyddare av nationen. Nationen, i den här bemärkelsen, är en buddistisk stat som tillhör majoritetsbefolkningen bamar, och där minoritetsgrupper snarare förväntas assimileras än inkluderas.

Över tid har militären kommit att bli en allt mer homogen organisation sett till etnisk och religiös bakgrund och består nu till överväldigande del av buddhistiska bamarer. Beskyddandet av buddhismen har blivit ett viktigt inslag i militärens nationalism. Det här inslaget har varit tydligt under militärens kampanjer mot rohingyabefolkningen i delstaten Rakhine. Rohingyer är en mestadels muslimsk minoritetsgrupp som har setts av många burmeser som utlänningar och inkräktare, även fast de levt i landet i generationer. Angreppen på rohingyabefolkningen, och fördrivningen av över 700 000 människor från Rakhine till grannlandet Bangladesh, möjliggjordes enligt FN-utredare delvis av den här retoriken, där nationen ses tillhöra bamar-befolkningen och där etniska och religiösa minoritetsgrupper svartmålas som terrorister eller som farliga och hotfulla utlänningar.

Militären ser sig själv som främsta beskyddare av de tre “nationella principerna” (national causes) – budskapet är också en viktig del av militärens propaganda. /Foto: Ilmari Hyvönen CC BY-NC-SA 2.0

En stat i staten

Ofta kallas Tatmadaw för den starkaste politiska organisationen i landet, och av vissa till och med en av de viktiga krafterna som håller samman landet och hindrar anarki bland en mängd olika väpnade grupper och intressen. Att militären är en stark organisation råder det nog ingen tvekan om – med betydande militär, ekonomisk och politisk makt som inte lyder under någon som helst civil kontroll enligt nuvarande grundlag. Men att den skulle vara en enande kraft i landet kan ifrågasättas. Man kan snarare hävda att militären stått för, och fortfarande står för, splittring och våld, vilket bidragit till att Burma halkat efter andra länder i regionen på nästan alla mätpunkter.

Under diktaturen var det militären som styrde – ingen opposition tilläts. Men även under övergången mot ett mer demokratiskt samhälle med en civil regering från 2011 och framåt fortsatte Tatmadaw att vara en slags stat i staten med total autonomi i militära frågor och stort politiskt inflytande. Militären har därmed innehaft en parallell, eller till och med överordnad plats gentemot regeringen, istället för att vara under civil kontroll som är brukligt i demokratiska stater.

Därtill har militären omfattande ekonomiska intressen. Redan under general Ne Wins tid, då stora delar av näringslivet förstatligades, expanderade militären sin ekonomiska sfär genom olika bolag som kontrollerade alltifrån rederier och tidningar till banker. I dag äger och kontrollerar militären ett stort antal företag som ger betydande inkomster helt utanför statsbudgeten. Det är framförallt genom två stora konglomerat som militären styr sina ekonomiska intressen: Myanmar Economic Holdings Limited (MEHL) och Myanmar Economic Corporation (MEC).

Militärens makt och ställning har bidragit till att kritik mot militären, eller mot de tre nationella principerna de säger sig beskydda, har tystats ned. Med hjälp av repressiv lagstiftning angrips de som uttrycker kritik mot militären.

Militären efter reformerna 2011

Trots att militären varit hatad och föraktad så länge under diktaturen lyckades de delvis förbättra sin ställning bland majoritetsbefolkningen efter 2011. I de centrala delarna av landet, där majoritetsbefolkningen levt i relativ fred, har militären till och med på senare år åtnjutit relativt stort folkligt stöd. Under ledning av den tidigare presidenten Thein Sein, som lotsade Burma genom de politiska och ekonomiska reformer som skedde efter valet 2010, positionerade sig militären som reformister, redo att stötta landets övergång mot fred och demokrati.

Militärens attacker mot rohingyabefolkningen bidrog även till att stärka deras stöd bland majoritetsbefolkningen. Under senare år har flera demonstrationer anordnats till stöd för militären och mot utländsk inblandning i till exempel behandlingen av rohingyer – ofta av nationalistiska grupper som MaBaTha. Under de inledande förhandlingarna vid den Internationella domstolen (ICJ) 2019, där Gambia anklagade Burma för att brista i sina åtaganden under folkmordskonventionen för behandlingen av rohingyer, arrangerades liknande nationalistiska demonstrationer i Burma mot rättegången men i det fallet framförallt för Aung San Suu Kyi som representerade landet vid domstolen.

Burmas överbefälhavare Min Aung Hlaing.

En historia kantad av övergrepp

I decennier har militären begått övergrepp mot civila, inte minst i etniska minoritetsområden där väpnade konflikter fortsatt. Våldtäkt har systematiskt använts som ett vapen. Tortyr, utomrättsliga avrättningar, tvångsarbete, förflyttningar av hela byar, konfiskering av mat, djur och land, listan över övergrepp är lång och väldokumenterad. Den visar på ett tydligt mönster och en systematik i övergreppen. FN:s utredningskommission för Burma (FFM) menar att omfattningen och de återkommande mönstren i övergreppen tyder på en sanktionerad strategi från den militära ledningen och inte enbart är resultatet av enskilda soldaters agerande. Sedan statskuppen har militären helt enkelt flyttat taktiken de i decennier använt i konfliktområden till städerna och de centrala delarna av landet.

Militären använder sig till och med av samma militära enheter för att slå ned proteströrelsen som har stridit mot väpnade grupper i etniska minoritetsområden. Flera av militärens så kallade lätta infanteridivisioner (LID), som har pekats ut som ansvariga för brott mot mänskligheten och krigsbrott i konfliktområden, sätts nu in i städer runt om i landet – exempelvis LID 33 och 99 som användes i angreppen mot rohingyer 2017. Nu sanktioneras dödligt våld och militära vapen används mot civila demonstranter.

En kultur av straffrihet

I årtionden har lokala och internationella människorättsorganisationer såväl som FN-utredare pekat ut militärens straffrihet som en grundorsak till att övergreppen kan fortsätta. En kultur av straffrihet bidrar inte bara till att övergrepp begås utan även att dessa brott normaliseras. Exempelvis har rapporter från kvinnorättsorganisationer dokumenterat 400 fall av sexuellt våld av militärer eller annan säkerhetspersonal mellan 2002-2007. Rapporterna visar också att i stort sett ingen dömts för dessa brott. Offren var kvinnor som lever i minoritetsområden. Strax över en fjärdedel var barn och många av fallen var gruppvåldtäkter, med flera förövare och offer. Detta våld har fortsatt efter reformerna. I början av 2014 släppte Women´s League of Burma en rapport där de dokumenterade över 100 fall av sexuellt våld som begåtts efter 2010, alltså efter att övergången från militärdiktatur till ett mer demokratiskt system inletts.

Soldater blir sällan dömda för kriminella gärningar de begår, vare sig i eller utanför konfliktzoner. Detta är i grunden kopplat till landets grundlag, som i stor utsträckning skyddar militär personal från åtal. Artikel 445 i den burmesiska grundlagen ger amnesti åt personer inom militären och regeringen för brott som begåtts som ett resultat av deras officiella uppdrag. Artikeln syftar främst på perioden innan 2011 men kan även tolkas som fortsatt skydd för dessa individer.

Därtill garanterar artiklarna 20 och 343 att alla rättsliga förfaranden som involverar militär personal endast kan avgöras av militären, utan någon som helst inblandning från civilt rättsväsende eller civila beslutsfattare. Detta bidrar till en allmän uppfattning, och praxis, att militären står över lagen, både bland militärer själva och bland befolkningen i allmänhet. Något som ytterligare förstärker den här kulturen av straffrihet är hur offren behandlas. De som anklagar militären för övergrepp riskerar att själva utsättas för hot och förnedring och till och med ställas inför rätta.

Den burmesiska militären har stridit mot väpnade grupper i landets etniska minoritetsområden i decennier. Här syns soldater från Kachin Independence Army (KIA) nära högkvartet i Laiza i delstaten Kachin. /Foto: Hkun Lat

En djupt ojämlik organisation där rädslan styr

“Soldater får kryckor, generaler får hus”
informellt talesätt bland soldater

Samtidigt som livet i det militära ofta beskrivs som en familj, där militären tar hand om de anställda och ger dem ett hem och en mening, är det en organisation där generaler och fotsoldater lever i vitt skilda världar. Den här dokumentären från Mizzima TV ger en inblick i militärens strikta hierarki och tecknar en bild av en djupt ojämlik organisation där fotsoldaterna behandlas illa. I ett slående exempel berättar en före detta generalmajor hur alla hans fyra barn har Masterutbildningar, varav två från Japan och en från England. Samtidigt berättar en pensionerad vicekorpral hur han inte haft råd att stötta sin dotters utbildning och att hon inte gått ut högstadiet.

Som nämndes ovan har den burmesiska militären kommit att bli en slags stat i staten, vilket ger en hel del fördelar till anställda och familjemedlemmar. Militären driver bland annat egna sjukhus, skolor och tillhandahåller boende för soldater och deras anhöriga. Högt uppsatta officerare, generalspersoner och deras familjemedlemmar har inte sällan fått tillgång till lukrativa affärsmöjligheter genom sina militära nätverk. Samtidigt beskrivs livet för ordinarie soldater som hårt, inte minst i fält där tjänstgöringsperioderna är långa och isolerade under svåra förhållanden.

Lokala människorättsorganisationer har regelbundet rapporterat om hur soldater stjäl mat, pengar, boskap och annan egendom från civila i konfliktområden, och konfiskering av mark är ett stort problem över hela landet. Det sägs att fotsoldaterna inte får tillräckligt med mat och att det bidrar till deras brutalitet. Även under kuppen har det rapporterats om fotsoldater som rånar civila och stjäl mat och dryck från gatuförsäljare.

Enligt rapporter från lokala människorättsorganisationer och FN har den burmesiska militären en historia av att rekrytera barn som soldater och till tvångsarbete – något som fortfarande pågår – eftersom Tatmadaw har problem med att rekrytera och behålla personal. Trots rapporter om fortsatt tvångsrekrytering av barn valde FN:s generalsekreterare António Guterres att ta bort Tatmadaw från FN:s så kallade skamlista över väpnade organisationer som rekryterar barn i juni 2020.

Den strikta hierarkin, och rädslan för splittring i leden, har bidragit till en hårt hållen organisation, där motstånd och kritik sållas bort och tystas. Avhoppade soldater har beskrivit hur soldater lever i en bubbla, avskilda från resten av samhället, och övertygas att tro på befälens verklighetsbeskrivningar och blint lyda order – även order om att döda civila. Att lämna militären beskrivs som svårt. Det finns en rädsla att förlora de fördelar man trots allt har, och ingenstans att ta vägen – det finns inget uppbyggt avhopparsystem. Soldater som hoppar av tvingas fly och gå under jorden och beskriver hur de räknar med att militären kommer hitta dem förr eller senare. Allmänheten minns också de grova övergrepp som militären begått och fortsatt begår mot civila.

Liknande oro finns troligtvis även i den högsta ledningen. Där har de enskilda individerna ännu mer att förlora om deras grepp om makten skulle försvagas. Så länge de håller sig kvar är de skyddade. Utanför militären har de ingenstans att ta vägen och efter statskuppen och det våld de riktat mot civila som nu försatt landet i ett tillstånd av kaos är missnöjet mot generalerna utbrett i stora delar av samhället. De riskerar att få stå till svars för sina handlingar om de lämnar ifrån sig makten.

Våld mot den egna befolkningen inget nytt

Att militären nu skjuter mot sin egen befolkning är således inte ett nytt fenomen. Vad som delvis är nytt är att samma våld och övergrepp som i decennier riktats mot befolkningen i landets minoritetsområden nu riktas mot majoritetsbefolkningen i centrala Burma och de stora städerna.

I och med statskuppen och våldsanvändningen som trappas upp dag för dag har militären kommit att ses av allt fler burmeser som ett hot mot landets säkerhet. Det är militären som är ansvarig för det kaos som landet nu befinner sig i och det är militären som förstör, hotar och dödar. Föraktet mot militären spänner nu över stora delar av samhället och har förenat människor från hela landet på ett sätt vi tidigare inte skådat.

Genom statskuppen målade generalerna in sig i ett hörn. De har ingen väg ut och i total brist på legitimitet tar de till det enda vapen de har kvar: våld och terror. Genom att öka våldsanvändningen och begå allt grövre övergrepp – det finns exempel på tortyr, småbarn som dödas och människor som bränns levande – hoppas militären kunna skrämma befolkningen till underkastelse. Men hittills har de inte lyckats.

Risken att bli skjuten har förvisso gjort att stora demonstrationer med tiotusentals deltagare på gatorna har minskat – även om stora demonstrationer alltjämt fortsätter – men protesterna fortsätter på andra sätt. Det är tydligt att folket inte accepterar en återgång till militärdiktatur. Frågan är hur långt generalerna är redo att gå för att hålla kvar sitt grepp om makten. Än så länge ser vi inga tecken på att de överväger att lämna tillbaka makten till de folkvalda politikerna eller förhandla sig till någon slags lösning.

Tips på mer information och fördjupning:

Interview: ‘Military Leaders Are Afraid of Letting Their Power Go’ – Intervju med avhoppad soldat, Radio Free Asia
Critical Juncture: Being a Soldier’s Son in Burma’s Ongoing Crisis – Tea Circle
Leftovers From the Civil War – Mizzima TV
Beyond the Headlines: Mass Movements and State Violence Myanmar – Seminarium med Mary Callahan, forskare som studerat den burmesiska militären
Fear is the Glue That Holds Myanmar’s Military Together – Bertil Lintner, The Irrawaddy
Inside Myanmar’s Army: ‘They See Protesters as Criminals’ – Hannah Beech, The New York Times
Maffiamilitären inifrån – SR Konflikt
Why the Tatmadaw won’t crack in Myanmar – Bertil Lintner, Asia Times
The Tatmadaw’s Role in Myanmar’s New Politics – Amara Thiha, The Diplomat